A winter garden in an alder swamp,
Where conies now come out to sun and romp,
As near a paradise as it can be
And not melt snow or start a dormant tree.
It lifts existence on a plane of snow
One level higher than the earth below,
One level nearer heaven overhead,
And last year's berries shining scarlet red.
It lifts a gaunt luxuriating beast
Where he can stretch and hold his highest feat
On some wild apple tree's young tender bark,
What well may prove the year's high girdle mark.
So near to paradise all pairing ends:
Here loveless birds now flock as winter friends,
Content with bud-inspecting. They presume
To say which buds are leaf and which are bloom.
A feather-hammer gives a double knock.
This Eden day is done at two o'clock.
An hour of winter day might seem too short
To make it worth life's while to wake and sport.
-Robert Frost
måndag 31 maj 2010
söndag 30 maj 2010
Past present future
Tell me, tell me, smiling child,
What the past is like to thee ?
'An Autumn evening soft and mild
With a wind that sighs mournfully.’
Tell me, what is the present hour ?
'A green and flowery spray
Where a young bird sits gathering its power
To mount and fly away.’
And what is the future, happy one ?
'A sea beneath a cloudless sun ;
A mighty, glorious, dazzling sea
Stretching into infinity.’
-Emily Brontë
What the past is like to thee ?
'An Autumn evening soft and mild
With a wind that sighs mournfully.’
Tell me, what is the present hour ?
'A green and flowery spray
Where a young bird sits gathering its power
To mount and fly away.’
And what is the future, happy one ?
'A sea beneath a cloudless sun ;
A mighty, glorious, dazzling sea
Stretching into infinity.’
-Emily Brontë
lördag 29 maj 2010
Si, världen är förklarad
Si, världen är förklarad - i vetenskapens ljus
fördunstar all vår oro och smärta.
Nu är det inte långt emellan människornas hus,
men långt mellan hjärta och hjärta.
-Nils Ferlin
fördunstar all vår oro och smärta.
Nu är det inte långt emellan människornas hus,
men långt mellan hjärta och hjärta.
-Nils Ferlin
fredag 28 maj 2010
The Realists
HOPE that you may understand!
What can books of men that wive
In a dragon-guarded land,
Paintings of the dolphin-drawn
Sea-nymphs in their pearly waggons
Do, but awake a hope to live
That had gone
With the dragons?
-W.B. Yeats
What can books of men that wive
In a dragon-guarded land,
Paintings of the dolphin-drawn
Sea-nymphs in their pearly waggons
Do, but awake a hope to live
That had gone
With the dragons?
-W.B. Yeats
torsdag 27 maj 2010
Love
Love means to learn to look at yourself
The way one looks at distant things
For you are only one thing among many.
And whoever sees that way heals his heart,
Without knowing it, from various ills—
A bird and a tree say to him: Friend.
Then he wants to use himself and things
So that they stand in the glow of ripeness.
It doesn’t matter whether he knows what he serves:
Who serves best doesn’t always understand.
-Czeslaw Milosz
The way one looks at distant things
For you are only one thing among many.
And whoever sees that way heals his heart,
Without knowing it, from various ills—
A bird and a tree say to him: Friend.
Then he wants to use himself and things
So that they stand in the glow of ripeness.
It doesn’t matter whether he knows what he serves:
Who serves best doesn’t always understand.
-Czeslaw Milosz
onsdag 26 maj 2010
Portrait of a lady
I
Among the smoke and fog of a December afternoon
You have the scene arrange itself—as it will seem to do—
With "I have saved this afternoon for you";
And four wax candles in the darkened room,
Four rings of light upon the ceiling overhead,
An atmosphere of Juliet's tomb
Prepared for all the things to be said, or left unsaid.
We have been, let us say, to hear the latest Pole
Transmit the Preludes, through his hair and fingertips.
"So intimate, this Chopin, that I think his soul
Should be resurrected only among friends
Some two or three, who will not touch the bloom
That is rubbed and questioned in the concert room."
—And so the conversation slips
Among velleities and carefully caught regrets
Through attenuated tones of violins
Mingled with remote cornets
And begins.
"You do not know how much they mean to me, my friends,
And how, how rare and strange it is, to find
In a life composed so much, so much of odds and ends,
[For indeed I do not love it...you knew? you are not blind!
How keen you are!]
To find a friend who has these qualities,
Who has, and gives
Those qualities upon which friendship lives.
How much it means that I say this to you—
Without these friendships—life, what cauchemar!"
Among the windings of the violins
And the ariettes
Of cracked cornets
Inside my brain a dull tom-tom begins
Absurdly hammering a prelude of its own,
Capricious monotone
That is at least one definite "false note."
—Let us take the air, in a tobacco trance,
Admire the monuments,
Discuss the late events,
Correct our watches by the public clocks.
Then sit for half an hour and drink our bocks.
II
Now that lilacs are in bloom
She has a bowl of lilacs in her room
And twists one in his fingers while she talks.
"Ah, my friend, you do not know, you do not know
What life is, you who hold it in your hands";
(Slowly twisting the lilac stalks)
"You let it flow from you, you let it flow,
And youth is cruel, and has no remorse
And smiles at situations which it cannot see."
I smile, of course,
And go on drinking tea.
"Yet with these April sunsets, that somehow recall
My buried life, and Paris in the Spring,
I feel immeasurably at peace, and find the world
To be wonderful and youthful, after all."
The voice returns like the insistent out-of-tune
Of a broken violin on an August afternoon:
"I am always sure that you understand
My feelings, always sure that you feel,
Sure that across the gulf you reach your hand.
You are invulnerable, you have no Achilles' heel.
You will go on, and when you have prevailed
You can say: at this point many a one has failed.
But what have I, but what have I, my friend,
To give you, what can you receive from me?
Only the friendship and the sympathy
Of one about to reach her journey's end.
I shall sit here, serving tea to friends..."
I take my hat: how can I make a cowardly amends
For what she has said to me?
You will see me any morning in the park
Reading the comics and the sporting page.
Particularly I remark
An English countess goes upon the stage.
A Greek was murdered at a Polish dance,
Another bank defaulter has confessed.
I keep my countenance,
I remain self-possessed
Except when a street piano, mechanical and tired
Reiterates some worn-out common song
With the smell of hyacinths across the garden
Recalling things that other people have desired.
Are these ideas right or wrong?
III
The October night comes down; returning as before
Except for a slight sensation of being ill at ease
I mount the stairs and turn the handle of the door
And feel as if I had mounted on my hands and knees.
"And so you are going abroad; and when do you return?
But that's a useless question.
You hardly know when you are coming back,
You will find so much to learn."
My smile falls heavily among the bric-à-brac.
"Perhaps you can write to me."
My self-possession flares up for a second;
This is as I had reckoned.
"I have been wondering frequently of late
(But our beginnings never know our ends!)
Why we have not developed into friends."
I feel like one who smiles, and turning shall remark
Suddenly, his expression in a glass.
My self-possession gutters; we are really in the dark.
"For everybody said so, all our friends,
They all were sure our feelings would relate
So closely! I myself can hardly understand.
We must leave it now to fate.
You will write, at any rate.
Perhaps it is not too late.
I shall sit here, serving tea to friends."
And I must borrow every changing shape
To find expression...dance, dance
Like a dancing bear,
Cry like a parrot, chatter like an ape.
Let us take the air, in a tobacco trance—
Well! and what if she should die some afternoon,
Afternoon grey and smoky, evening yellow and rose;
Should die and leave me sitting pen in hand
With the smoke coming down above the housetops;
Doubtful, for a while
Not knowing what to feel or if I understand
Or whether wise or foolish, tardy or too soon...
Would she not have the advantage, after all?
This music is successful with a "dying fall"
Now that we talk of dying—
And should I have the right to smile?
-T. S. Eliot
Among the smoke and fog of a December afternoon
You have the scene arrange itself—as it will seem to do—
With "I have saved this afternoon for you";
And four wax candles in the darkened room,
Four rings of light upon the ceiling overhead,
An atmosphere of Juliet's tomb
Prepared for all the things to be said, or left unsaid.
We have been, let us say, to hear the latest Pole
Transmit the Preludes, through his hair and fingertips.
"So intimate, this Chopin, that I think his soul
Should be resurrected only among friends
Some two or three, who will not touch the bloom
That is rubbed and questioned in the concert room."
—And so the conversation slips
Among velleities and carefully caught regrets
Through attenuated tones of violins
Mingled with remote cornets
And begins.
"You do not know how much they mean to me, my friends,
And how, how rare and strange it is, to find
In a life composed so much, so much of odds and ends,
[For indeed I do not love it...you knew? you are not blind!
How keen you are!]
To find a friend who has these qualities,
Who has, and gives
Those qualities upon which friendship lives.
How much it means that I say this to you—
Without these friendships—life, what cauchemar!"
Among the windings of the violins
And the ariettes
Of cracked cornets
Inside my brain a dull tom-tom begins
Absurdly hammering a prelude of its own,
Capricious monotone
That is at least one definite "false note."
—Let us take the air, in a tobacco trance,
Admire the monuments,
Discuss the late events,
Correct our watches by the public clocks.
Then sit for half an hour and drink our bocks.
II
Now that lilacs are in bloom
She has a bowl of lilacs in her room
And twists one in his fingers while she talks.
"Ah, my friend, you do not know, you do not know
What life is, you who hold it in your hands";
(Slowly twisting the lilac stalks)
"You let it flow from you, you let it flow,
And youth is cruel, and has no remorse
And smiles at situations which it cannot see."
I smile, of course,
And go on drinking tea.
"Yet with these April sunsets, that somehow recall
My buried life, and Paris in the Spring,
I feel immeasurably at peace, and find the world
To be wonderful and youthful, after all."
The voice returns like the insistent out-of-tune
Of a broken violin on an August afternoon:
"I am always sure that you understand
My feelings, always sure that you feel,
Sure that across the gulf you reach your hand.
You are invulnerable, you have no Achilles' heel.
You will go on, and when you have prevailed
You can say: at this point many a one has failed.
But what have I, but what have I, my friend,
To give you, what can you receive from me?
Only the friendship and the sympathy
Of one about to reach her journey's end.
I shall sit here, serving tea to friends..."
I take my hat: how can I make a cowardly amends
For what she has said to me?
You will see me any morning in the park
Reading the comics and the sporting page.
Particularly I remark
An English countess goes upon the stage.
A Greek was murdered at a Polish dance,
Another bank defaulter has confessed.
I keep my countenance,
I remain self-possessed
Except when a street piano, mechanical and tired
Reiterates some worn-out common song
With the smell of hyacinths across the garden
Recalling things that other people have desired.
Are these ideas right or wrong?
III
The October night comes down; returning as before
Except for a slight sensation of being ill at ease
I mount the stairs and turn the handle of the door
And feel as if I had mounted on my hands and knees.
"And so you are going abroad; and when do you return?
But that's a useless question.
You hardly know when you are coming back,
You will find so much to learn."
My smile falls heavily among the bric-à-brac.
"Perhaps you can write to me."
My self-possession flares up for a second;
This is as I had reckoned.
"I have been wondering frequently of late
(But our beginnings never know our ends!)
Why we have not developed into friends."
I feel like one who smiles, and turning shall remark
Suddenly, his expression in a glass.
My self-possession gutters; we are really in the dark.
"For everybody said so, all our friends,
They all were sure our feelings would relate
So closely! I myself can hardly understand.
We must leave it now to fate.
You will write, at any rate.
Perhaps it is not too late.
I shall sit here, serving tea to friends."
And I must borrow every changing shape
To find expression...dance, dance
Like a dancing bear,
Cry like a parrot, chatter like an ape.
Let us take the air, in a tobacco trance—
Well! and what if she should die some afternoon,
Afternoon grey and smoky, evening yellow and rose;
Should die and leave me sitting pen in hand
With the smoke coming down above the housetops;
Doubtful, for a while
Not knowing what to feel or if I understand
Or whether wise or foolish, tardy or too soon...
Would she not have the advantage, after all?
This music is successful with a "dying fall"
Now that we talk of dying—
And should I have the right to smile?
-T. S. Eliot
tisdag 25 maj 2010
Den gamle
Ur de djupaste djupen jag kämpat mig hit,
se, jag kom från de eländas ort,
och vad undrar du då att min hjässa är vit
när en sådan vandring jag gjort?
Och vad undrar du väl att den skälver min röst?
Det var annat i visornas år.
Jag har levat ändå, vare detta min tröst
när att glömma jag äntligen går.
Den skall sluta att stappla, min styvnade fot,
och mitt hjärta ska sluta att slå. -
På min grav skola vildmarkens blommor slå rot
medan dagarna komma och gå.
-Dan Andersson
se, jag kom från de eländas ort,
och vad undrar du då att min hjässa är vit
när en sådan vandring jag gjort?
Och vad undrar du väl att den skälver min röst?
Det var annat i visornas år.
Jag har levat ändå, vare detta min tröst
när att glömma jag äntligen går.
Den skall sluta att stappla, min styvnade fot,
och mitt hjärta ska sluta att slå. -
På min grav skola vildmarkens blommor slå rot
medan dagarna komma och gå.
-Dan Andersson
måndag 24 maj 2010
Det eviga
Väl formar den starke med svärdet sin värld,
Väl flyga som örnar hans rykten;
Men någon gång brytes det vandrande svärd
Och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
Det dör som en stormvind i öknen bort.
Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
Lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld
Och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt: Kring himmel och jord
Genljuda från släkte till släkte dess ord.
Det rätta är evigt: Ej rotas där ut
Från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut,
Så kan du det rätta dock vilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
Sin fristad det har i ditt bröst fördold.
Och viljan, som stängdes i lågande bröst,
Tar mandom, lik Gud, och blir handling.
Det rätta får armar, det sanna får röst,
Och folken stå upp till förvandling.
De offer du bragte, de faror du lopp,
De stiga som stjärnor ur Lethe opp.
Och dikten är icke som blommornas doft,
Som färgade bågen i skyar.
Det sköna, du bildar, är mera än stoft,
Och åldern dess anlet förnyar.
Det sköna är evigt: Med fiken håg
Vi fiska dess guldsand ur tidens våg.
Så fatta all sanning, så våga all rätt,
Och bilda det sköna med glädje!
De tre dö ej ut bland människors ätt,
Och till dem från tiden vi vädje.
Vad tiden dig gav må du ge igen,
Blott det eviga bor i ditt hjärta än.
-Esaias Tegnér
Väl flyga som örnar hans rykten;
Men någon gång brytes det vandrande svärd
Och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
Det dör som en stormvind i öknen bort.
Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
Lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld
Och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt: Kring himmel och jord
Genljuda från släkte till släkte dess ord.
Det rätta är evigt: Ej rotas där ut
Från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut,
Så kan du det rätta dock vilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
Sin fristad det har i ditt bröst fördold.
Och viljan, som stängdes i lågande bröst,
Tar mandom, lik Gud, och blir handling.
Det rätta får armar, det sanna får röst,
Och folken stå upp till förvandling.
De offer du bragte, de faror du lopp,
De stiga som stjärnor ur Lethe opp.
Och dikten är icke som blommornas doft,
Som färgade bågen i skyar.
Det sköna, du bildar, är mera än stoft,
Och åldern dess anlet förnyar.
Det sköna är evigt: Med fiken håg
Vi fiska dess guldsand ur tidens våg.
Så fatta all sanning, så våga all rätt,
Och bilda det sköna med glädje!
De tre dö ej ut bland människors ätt,
Och till dem från tiden vi vädje.
Vad tiden dig gav må du ge igen,
Blott det eviga bor i ditt hjärta än.
-Esaias Tegnér
söndag 23 maj 2010
Fire and ice
Some say the world will end in fire,
Some say in ice.
From what I've tasted of desire
I hold with those who favour fire.
But if it had to perish twice,
I think I know enough of hate
To say that for destruction ice
Is also great
And would suffice.
-Robert Frost
Some say in ice.
From what I've tasted of desire
I hold with those who favour fire.
But if it had to perish twice,
I think I know enough of hate
To say that for destruction ice
Is also great
And would suffice.
-Robert Frost
lördag 22 maj 2010
Sonnet 106
When in the chronicle of wasted time
I see descriptions of the fairest wights,
And beauty making beautiful old rhyme
In praise of ladies dead and lovely knights,
Then, in the blazon of sweet beauty's best,
Of hand, of foot, of lip, of eye, of brow,
I see their antique pen would have express'd
Even such a beauty as you master now.
So all their praises are but prophecies
Of this our time, all you prefiguring;
And, for they look'd but with divining eyes,
They had not skill enough your worth to sing:
For we, which now behold these present days,
Had eyes to wonder, but lack tongues to praise.
-William Shakespeare
I see descriptions of the fairest wights,
And beauty making beautiful old rhyme
In praise of ladies dead and lovely knights,
Then, in the blazon of sweet beauty's best,
Of hand, of foot, of lip, of eye, of brow,
I see their antique pen would have express'd
Even such a beauty as you master now.
So all their praises are but prophecies
Of this our time, all you prefiguring;
And, for they look'd but with divining eyes,
They had not skill enough your worth to sing:
For we, which now behold these present days,
Had eyes to wonder, but lack tongues to praise.
-William Shakespeare
fredag 21 maj 2010
torsdag 20 maj 2010
And 2morrow
Today is filled with anger
fueled with hidden hate
scared of being outcast
afraid of common fate
Today is built on tragedies
which no one wants 2 face
nightmares 2 humanities
and morally disgraced
Tonight is filled with rage
violence in the air
children bred with ruthlessness
because no one at home cares
Tonight I lay my head down
but the pressure never stops
knawing at my sanity
content when I am dropped
But 2morrow I c change
a chance 2 build a new
Built on spirit intent of Heart
and ideals
based on truth
and tomorrow I wake with second wind
and strong because of pride
2 know I fought with all my heart 2 keep my
dream alive
-Tupac Shakur
fueled with hidden hate
scared of being outcast
afraid of common fate
Today is built on tragedies
which no one wants 2 face
nightmares 2 humanities
and morally disgraced
Tonight is filled with rage
violence in the air
children bred with ruthlessness
because no one at home cares
Tonight I lay my head down
but the pressure never stops
knawing at my sanity
content when I am dropped
But 2morrow I c change
a chance 2 build a new
Built on spirit intent of Heart
and ideals
based on truth
and tomorrow I wake with second wind
and strong because of pride
2 know I fought with all my heart 2 keep my
dream alive
-Tupac Shakur
onsdag 19 maj 2010
Idealism och realism
Nu är jag led vid tidens skism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism
de klyva våra hjärnor.
Det ljugs när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
-Göstaf Fröding
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism
de klyva våra hjärnor.
Det ljugs när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
-Göstaf Fröding
tisdag 18 maj 2010
To Helen
I saw thee once - once only - years ago:
I must not say how many - but not many.
It was a July midnight; and from out
A full-orbed moon, that, like thine own soul, soaring,
Sought a precipitate pathway up through heaven,
There fell a silvery-silken veil of light,
With quietude, and sultriness, and slumber,
Upon the upturned faces of a thousand
Roses that grew in an enchanted garden,
Where no wind dared to stir, unless on tiptoe
Fell on the upturn'd faces of these roses
That gave out, in return for the love-light,
Their odorous souls in an ecstatic death
Fell on the upturn'd faces of these roses
That smiled and died in this parterre, enchanted
By thee, and by the poetry of thy presence.
Clad all in white, upon a violet bank
I saw thee half reclining; while the moon
Fell on the upturn'd faces of the roses,
And on thine own, upturn'd - alas, in sorrow!
Was it not Fate, that, on this July midnight
Was it not Fate, (whose name is also Sorrow,)
That bade me pause before that garden-gate,
To breathe the incense of those slumbering roses?
No footstep stirred: the hated world an slept,
Save only thee and me. (Oh, Heaven! oh, God!
How my heart beats in coupling those two words!)
Save only thee and me. I paused - I looked
And in an instant all things disappeared.
(Ah, bear in mind this garden was enchanted!)
The pearly lustre of the moon went out:
The mossy banks and the meandering paths,
The happy flowers and the repining trees,
Were seen no more: the very roses' odors
Died in the arms of the adoring airs.
All - all expired save thee - save less than thou:
Save only the divine light in thine eyes
Save but the soul in thine uplifted eyes.
I saw but them - they were the world to me!
I saw but them - saw only them for hours,
Saw only them until the moon went down.
What wild heart-histories seemed to he enwritten
Upon those crystalline, celestial spheres!
How dark a woe, yet how sublime a hope!
How silently serene a sea of pride!
How daring an ambition; yet how deep
How fathomless a capacity for love!
But now, at length, dear Dian sank from sight,
Into a western couch of thunder-cloud;
And thou, a ghost, amid the entombing trees
Didst glide away. Only thine eyes remained;
They would not go - they never yet have gone;
Lighting my lonely pathway home that night,
They have not left me (as my hopes have) since;
They follow me - they lead me through the years.
They are my ministers - yet I their slave.
Their office is to illumine and enkindle
My duty, to be saved by their bright light,
And purified in their electric fire,
And sanctified in their elysian fire.
They fill my soul with Beauty (which is Hope),
And are far up in Heaven - the stars I kneel to
In the sad, silent watches of my night;
While even in the meridian glare of day
I see them still - two sweetly scintillant
Venuses, unextinguished by the sun!
-Edgar Allan Poe
I must not say how many - but not many.
It was a July midnight; and from out
A full-orbed moon, that, like thine own soul, soaring,
Sought a precipitate pathway up through heaven,
There fell a silvery-silken veil of light,
With quietude, and sultriness, and slumber,
Upon the upturned faces of a thousand
Roses that grew in an enchanted garden,
Where no wind dared to stir, unless on tiptoe
Fell on the upturn'd faces of these roses
That gave out, in return for the love-light,
Their odorous souls in an ecstatic death
Fell on the upturn'd faces of these roses
That smiled and died in this parterre, enchanted
By thee, and by the poetry of thy presence.
Clad all in white, upon a violet bank
I saw thee half reclining; while the moon
Fell on the upturn'd faces of the roses,
And on thine own, upturn'd - alas, in sorrow!
Was it not Fate, that, on this July midnight
Was it not Fate, (whose name is also Sorrow,)
That bade me pause before that garden-gate,
To breathe the incense of those slumbering roses?
No footstep stirred: the hated world an slept,
Save only thee and me. (Oh, Heaven! oh, God!
How my heart beats in coupling those two words!)
Save only thee and me. I paused - I looked
And in an instant all things disappeared.
(Ah, bear in mind this garden was enchanted!)
The pearly lustre of the moon went out:
The mossy banks and the meandering paths,
The happy flowers and the repining trees,
Were seen no more: the very roses' odors
Died in the arms of the adoring airs.
All - all expired save thee - save less than thou:
Save only the divine light in thine eyes
Save but the soul in thine uplifted eyes.
I saw but them - they were the world to me!
I saw but them - saw only them for hours,
Saw only them until the moon went down.
What wild heart-histories seemed to he enwritten
Upon those crystalline, celestial spheres!
How dark a woe, yet how sublime a hope!
How silently serene a sea of pride!
How daring an ambition; yet how deep
How fathomless a capacity for love!
But now, at length, dear Dian sank from sight,
Into a western couch of thunder-cloud;
And thou, a ghost, amid the entombing trees
Didst glide away. Only thine eyes remained;
They would not go - they never yet have gone;
Lighting my lonely pathway home that night,
They have not left me (as my hopes have) since;
They follow me - they lead me through the years.
They are my ministers - yet I their slave.
Their office is to illumine and enkindle
My duty, to be saved by their bright light,
And purified in their electric fire,
And sanctified in their elysian fire.
They fill my soul with Beauty (which is Hope),
And are far up in Heaven - the stars I kneel to
In the sad, silent watches of my night;
While even in the meridian glare of day
I see them still - two sweetly scintillant
Venuses, unextinguished by the sun!
-Edgar Allan Poe
måndag 17 maj 2010
Uppvaknandet
I dröm jag Våren såg, då han var liten,
en liten pilt med späda, kalla lemmar,
i vita linnet svept — låg sänkt i dvala.
Ej höjdes märkligt marmorbröstets rundning,
och ingen färg var på den bleka kinden.
Jag tänkte: stackars barn, du vaknar aldrig —
och drömde fort, jag vet ej vad jag drömde. —
Då såg jag honom åter, och jag hörde
en suck, så djup, utur det sköna bröstet,
och som små rosor blomstrade hans kinder,
som rosenknoppar små han söta läppar.
Han log i sömnen — och jag vid mig tänkte:
så ler blott den, som drömmer blomsterdrömmar;
och stod betraktande, hur som hans anda
så varm, balsamisk genomflöt hans väsen,
och hur han sov så ljuvt, som den oskyldiga,
vars andedräkt är som en stilla bön. — —
Då spratt hans öga, och en hel blå himmel
framstrålade därur, och höga himlen,
av blicken träffad, brann i rosenfärg,
liksom av kärlek tänd, och böd att älska.
Då glödde blodet uti alla rosor,
och böljan dansade i alla strömmar,
och alla fåglar sjöngo gällt i träden,
och mänskohjärtat genomfor en flamma:
”Då vaknade jag ock — och det var maj!”
-Erik Gustaf Geijer
en liten pilt med späda, kalla lemmar,
i vita linnet svept — låg sänkt i dvala.
Ej höjdes märkligt marmorbröstets rundning,
och ingen färg var på den bleka kinden.
Jag tänkte: stackars barn, du vaknar aldrig —
och drömde fort, jag vet ej vad jag drömde. —
Då såg jag honom åter, och jag hörde
en suck, så djup, utur det sköna bröstet,
och som små rosor blomstrade hans kinder,
som rosenknoppar små han söta läppar.
Han log i sömnen — och jag vid mig tänkte:
så ler blott den, som drömmer blomsterdrömmar;
och stod betraktande, hur som hans anda
så varm, balsamisk genomflöt hans väsen,
och hur han sov så ljuvt, som den oskyldiga,
vars andedräkt är som en stilla bön. — —
Då spratt hans öga, och en hel blå himmel
framstrålade därur, och höga himlen,
av blicken träffad, brann i rosenfärg,
liksom av kärlek tänd, och böd att älska.
Då glödde blodet uti alla rosor,
och böljan dansade i alla strömmar,
och alla fåglar sjöngo gällt i träden,
och mänskohjärtat genomfor en flamma:
”Då vaknade jag ock — och det var maj!”
-Erik Gustaf Geijer
söndag 16 maj 2010
Ungdom
Du dansar, bleka ungdom, sorgset låta
din ukulele och din saxofon.
Du ungdom som jag älskar, jag vill gråta
att se din dans; den slår mig som ett hån.
Det låg en frostnatt på din barndoms ängar,
och glädjens blomster sveddes till sin rot.
Det for en storm igenom tidens strängar,
och än de darra som i skälvosot.
Som lundar fälla och som löven dala
med sakta vingsus på en nattlig flod,
som ljumma ilar sucka mot de svala,
så fläktar hösten, ungdom, i ditt blod.
Men trumman hetsar, rått trumpeten ryter.
Det är som krigets sista kompani
av allt för veka, sviktande rekryter
i ryckig Veitsdans vinglade förbi.
Till offer föddes du, ty det skall vitas
för folks och gudars långa, djupa schism.
Emellan solens upp- och nedgång skall du slitas:
i öster barbari, i väster miljardism.
Vik, dumma spel! Om än på grova sulor,
gå rask och rak, du tidens unge son.
Du nöjs ej längre med de nådesmulor
den rike mannen slänger bort i vrån.
Du tror ej mer, att Gud har skrivit lagen
att många skola träla för de få.
Det faller solsken över arbetsdagen,
om än i jordens schakt dess timmar gå.
Nu lyfter ingen ett heraldiskt vapen
till pråligt skydd för en försutten rätt.
En storm har knäckt de rötta adelskapen,
det är du själv som är din stam och ätt.
Den grav som falskt benämndes fädrens ära
är överbryggad, lik ha fyllt dess gap.
Till jämlikheten, ungdom, har du nära,
men långt till frihet och till broderskap.
Lycksälla ungdom, du är född med vingar,
din smäckra fågelkropp är byggd för skyn.
Du svävar över oss i hökens ringar,
då vi gå kvar som höns och nöt i byn.
Som biet vilar sig på blomsterstänglar,
så skall du rasta i en sydhavspalm,
och du skall kretsa som legendens änglar
kring Betlehem och sjunga julens psalm.
Flyg ut, flyg ut, och tag den i besittning,
din blåa utmark till vårt grå allod.
För allting ont du ärvt du fick ett gott i kvittning,
ty du fick himmelrikets nyckel, mod.
Hör tidens röster, dundrar demagogen.
Ja, hör och lär, men tro ej allt du hör.
Nu bävar jordens grund, nu rämnar himlabågen
för ordens bomber och för skränets kör.
Du plockar kvickt ur röret i kloaken
en vals från Wien och en bombasm från Rom.
All världens missljud svävar över taken
i denna rymd som troddes stum och tom.
Men det är högre ting du vill förnimma,
och du skall känna vad vi alla känt.
Lägg bort din hörlur i en stilla timma
och lyssna till ditt inres instrument.
De dolda källorna, de lådingfriska¹,
du är dem hjärtenära, när du vill.
Igenom årens sus jag hör dem viska,
än ömt, än gäckande: April, april.
Jag är en höstpoet, men tro ej, vårtid,
din tjusta oro är mig fjärn och forn.
Tag mina bruna blad. O vårtid, sång- och sårtid,
sjung i min själ och dallra i mitt horn!
-Erik Axel Karlfeldt
din ukulele och din saxofon.
Du ungdom som jag älskar, jag vill gråta
att se din dans; den slår mig som ett hån.
Det låg en frostnatt på din barndoms ängar,
och glädjens blomster sveddes till sin rot.
Det for en storm igenom tidens strängar,
och än de darra som i skälvosot.
Som lundar fälla och som löven dala
med sakta vingsus på en nattlig flod,
som ljumma ilar sucka mot de svala,
så fläktar hösten, ungdom, i ditt blod.
Men trumman hetsar, rått trumpeten ryter.
Det är som krigets sista kompani
av allt för veka, sviktande rekryter
i ryckig Veitsdans vinglade förbi.
Till offer föddes du, ty det skall vitas
för folks och gudars långa, djupa schism.
Emellan solens upp- och nedgång skall du slitas:
i öster barbari, i väster miljardism.
Vik, dumma spel! Om än på grova sulor,
gå rask och rak, du tidens unge son.
Du nöjs ej längre med de nådesmulor
den rike mannen slänger bort i vrån.
Du tror ej mer, att Gud har skrivit lagen
att många skola träla för de få.
Det faller solsken över arbetsdagen,
om än i jordens schakt dess timmar gå.
Nu lyfter ingen ett heraldiskt vapen
till pråligt skydd för en försutten rätt.
En storm har knäckt de rötta adelskapen,
det är du själv som är din stam och ätt.
Den grav som falskt benämndes fädrens ära
är överbryggad, lik ha fyllt dess gap.
Till jämlikheten, ungdom, har du nära,
men långt till frihet och till broderskap.
Lycksälla ungdom, du är född med vingar,
din smäckra fågelkropp är byggd för skyn.
Du svävar över oss i hökens ringar,
då vi gå kvar som höns och nöt i byn.
Som biet vilar sig på blomsterstänglar,
så skall du rasta i en sydhavspalm,
och du skall kretsa som legendens änglar
kring Betlehem och sjunga julens psalm.
Flyg ut, flyg ut, och tag den i besittning,
din blåa utmark till vårt grå allod.
För allting ont du ärvt du fick ett gott i kvittning,
ty du fick himmelrikets nyckel, mod.
Hör tidens röster, dundrar demagogen.
Ja, hör och lär, men tro ej allt du hör.
Nu bävar jordens grund, nu rämnar himlabågen
för ordens bomber och för skränets kör.
Du plockar kvickt ur röret i kloaken
en vals från Wien och en bombasm från Rom.
All världens missljud svävar över taken
i denna rymd som troddes stum och tom.
Men det är högre ting du vill förnimma,
och du skall känna vad vi alla känt.
Lägg bort din hörlur i en stilla timma
och lyssna till ditt inres instrument.
De dolda källorna, de lådingfriska¹,
du är dem hjärtenära, när du vill.
Igenom årens sus jag hör dem viska,
än ömt, än gäckande: April, april.
Jag är en höstpoet, men tro ej, vårtid,
din tjusta oro är mig fjärn och forn.
Tag mina bruna blad. O vårtid, sång- och sårtid,
sjung i min själ och dallra i mitt horn!
-Erik Axel Karlfeldt
lördag 15 maj 2010
La Mer
A white mist drifts across the shrouds,
A wild moon in this wintry sky
Gleams like an angry lion's eye
Out of a mane of tawny clouds.
The muffled steersman at the wheel
Is but a shadow in the gloom; -
And in the throbbing engine-room
Leap the long rods of polished steel.
The shattered storm has left its trace
Upon this huge and heaving dome,
For the thin threads of yellow foam
Float on the waves like ravelled lace.
-Oscar Wilde
A wild moon in this wintry sky
Gleams like an angry lion's eye
Out of a mane of tawny clouds.
The muffled steersman at the wheel
Is but a shadow in the gloom; -
And in the throbbing engine-room
Leap the long rods of polished steel.
The shattered storm has left its trace
Upon this huge and heaving dome,
For the thin threads of yellow foam
Float on the waves like ravelled lace.
-Oscar Wilde
fredag 14 maj 2010
Locations and times
LOCATIONS and times—what is it in me that meets them all, whenever and wherever, and
makes
me at home?
Forms, colors, densities, odors—what is it in me that corresponds with them?
-Walt Whitman
makes
me at home?
Forms, colors, densities, odors—what is it in me that corresponds with them?
-Walt Whitman
torsdag 13 maj 2010
Sonnet 91
Some glory in their birth, some in their skill,
Some in their wealth, some in their bodies' force,
Some in their garments, though new-fangled ill,
Some in their hawks and hounds, some in their horse;
And every humour hath his adjunct pleasure,
Wherein it finds a joy above the rest:
But these particulars are not my measure;
All these I better in one general best.
Thy love is better than high birth to me,
Richer than wealth, prouder than garments' cost,
Of more delight than hawks or horses be;
And having thee, of all men's pride I boast:
Wretched in this alone, that thou mayst take
All this away and me most wretched make.
-William Shakespeare
Some in their wealth, some in their bodies' force,
Some in their garments, though new-fangled ill,
Some in their hawks and hounds, some in their horse;
And every humour hath his adjunct pleasure,
Wherein it finds a joy above the rest:
But these particulars are not my measure;
All these I better in one general best.
Thy love is better than high birth to me,
Richer than wealth, prouder than garments' cost,
Of more delight than hawks or horses be;
And having thee, of all men's pride I boast:
Wretched in this alone, that thou mayst take
All this away and me most wretched make.
-William Shakespeare
onsdag 12 maj 2010
Few, yet enough
Few, yet enough,
Enough is One --
To that ethereal throng
Have not each one of us the right
To stealthily belong?
-Emily Dickinson
Enough is One --
To that ethereal throng
Have not each one of us the right
To stealthily belong?
-Emily Dickinson
tisdag 11 maj 2010
Restless night
As bamboo chill drifts into the bedroom,
Moonlight fills every corner of our
Garden. Heavy dew beads and trickles.
Stars suddenly there, sparse, next aren't.
Fireflies in dark flight flash. Waking
Waterbirds begin calling, one to another.
All things caught between shield and sword,
All grief empty, the clear night passes.
-Tu Fu
Moonlight fills every corner of our
Garden. Heavy dew beads and trickles.
Stars suddenly there, sparse, next aren't.
Fireflies in dark flight flash. Waking
Waterbirds begin calling, one to another.
All things caught between shield and sword,
All grief empty, the clear night passes.
-Tu Fu
måndag 10 maj 2010
Atlantis
Guldet fick makt att förtrycka,
rikmännens kast, en förnäm myriad,
stal millionernas lycka,
åt och drack och var glad,
vann sin förfinings
segrar, och nöden
växte med segrarnas rad.
Så efter mäktiga öden
sjönk och förgicks Atlantidernas makt,
folket, som självt gav sig döden,
ligger i gravarna lagt.
Härligt begåvat,
sjunket, förfallet,
sist till sin undergång bragt!
Havet har prytt med koraller
dödsdrömmens stad, där de hänsovne bo.
Solljus likt stjärnskimmer faller
matt över gravarnas ro.
Algernas fibrer
grönskande näten
kring kolonnaderna sno.
En gång, ja en gång för oss ock
slocknandets kommande timme är satt.
En gång, ja en gång på oss ock
faller väl slummer och natt,
vagga väl vågor,
lyser väl solens
sken genom vågorna matt.
Staden, som sorlar från stranden,
står på en grund, som är lera och slam.
En gång går hav över landen,
går över städerna fram.
Över oss sorlar,
över oss gungar
folk av en främmande stam
-Gustaf Fröding
rikmännens kast, en förnäm myriad,
stal millionernas lycka,
åt och drack och var glad,
vann sin förfinings
segrar, och nöden
växte med segrarnas rad.
Så efter mäktiga öden
sjönk och förgicks Atlantidernas makt,
folket, som självt gav sig döden,
ligger i gravarna lagt.
Härligt begåvat,
sjunket, förfallet,
sist till sin undergång bragt!
Havet har prytt med koraller
dödsdrömmens stad, där de hänsovne bo.
Solljus likt stjärnskimmer faller
matt över gravarnas ro.
Algernas fibrer
grönskande näten
kring kolonnaderna sno.
En gång, ja en gång för oss ock
slocknandets kommande timme är satt.
En gång, ja en gång på oss ock
faller väl slummer och natt,
vagga väl vågor,
lyser väl solens
sken genom vågorna matt.
Staden, som sorlar från stranden,
står på en grund, som är lera och slam.
En gång går hav över landen,
går över städerna fram.
Över oss sorlar,
över oss gungar
folk av en främmande stam
-Gustaf Fröding
söndag 9 maj 2010
The Vampire
A fool there was and he mad his prayer
(Even as you and I!)
To a rag and a bone and a hank of hair
(We called her the woman who did not care),
But the fool he called her his lady fair
(Even as you and I!)
Oh the years we waste and the tears we waste
And the work of our head and hand,
Belong to the woman who did not know
(And now we know that she never could know)
And did not understand.
A fool there was and his goods he spent
(Even as you and I!)
Honor and faith and a sure intent
But a fool must follow his natural bent
(And it wasn't the least what the lady meant),
(Even as you and I!)
Oh the toil we lost and the spoil we lost
And the excellent things we planned,
Belong to the woman who didn't know why
(And now we know she never knew why)
And did not understand.
The fool we stripped to his foolish hide
(Even as you and I!)
Which she might have seen when she threw him aside --
(But it isn't on record the lady tried)
So some of him lived but the most of him died --
(Even as you and I!)
And it isn't the shame and it isn't the blame
That stings like a white hot brand.
It's coming to know that she never knew why
(Seeing at last she could never know why)
And never could understand.
-Rudyard Kipling
(Even as you and I!)
To a rag and a bone and a hank of hair
(We called her the woman who did not care),
But the fool he called her his lady fair
(Even as you and I!)
Oh the years we waste and the tears we waste
And the work of our head and hand,
Belong to the woman who did not know
(And now we know that she never could know)
And did not understand.
A fool there was and his goods he spent
(Even as you and I!)
Honor and faith and a sure intent
But a fool must follow his natural bent
(And it wasn't the least what the lady meant),
(Even as you and I!)
Oh the toil we lost and the spoil we lost
And the excellent things we planned,
Belong to the woman who didn't know why
(And now we know she never knew why)
And did not understand.
The fool we stripped to his foolish hide
(Even as you and I!)
Which she might have seen when she threw him aside --
(But it isn't on record the lady tried)
So some of him lived but the most of him died --
(Even as you and I!)
And it isn't the shame and it isn't the blame
That stings like a white hot brand.
It's coming to know that she never knew why
(Seeing at last she could never know why)
And never could understand.
-Rudyard Kipling
lördag 8 maj 2010
Flodguden
I poppelskuggor, tätt vid flodens rand,
En Flicka satt vid middagssolens brand.
Zefiren smekte barmens nakna klot
Och silfvervågen kysste hennes fot.
Så underbart hon var till mods i dag.
Det lilla hjertat slog med ökta slag
Och tåren sakta ur dess öga rann
På kinden ned, som het och eldröd brann.
Men se ur böljan med ett stilla ljud
Af säf bekransad höjer sig en Gud.
Af skum ett bälte kring hans länder går
Och pärlor regna ur hans gröna hår.
Hans växt är ädel och hans panna klar,
Det blixtrar vällust ur hans ögonpar.
Nu talar Guden och hans silfverröst
Med ljufva känslor skakar Flickans bröst.
»Kom, sköna Flicka!» ropar han, »att bo
I mina riken, mina salars ro.
Kör hvarje trånad, som ditt hjerta tär
En salig lisa dig skall gifvas här.
Med vårens blommor länge nog Du lekt
Och ängens lam med fromma händer smekt.
De re’n försvunnit, dina barndomsdar –
Till högre fröjder nu Du mognat har.
Förgäfves skaptes ej din barm så rund,
Förgäfves blomstrar ej din rosenmund,
Är ömheten så läsbar i din blick,
Din kind så röd, så vällustfullt ditt skick.
Ack! månget under jag dig lära skall –
Kom ned till mig i grottor af kristall
Af veka mossor grönskar bädden där
Och sådd med pärlor baldakinen är.
Här skall Du nöjd, vid silfverurnans ljud,
I mina armar slumra in, o Brud!
Af mina kyssar festligt väckas opp
Och herrska purpurklädd bland Nymfers tropp.»
Han teg, och Flickan mot Förförarn log.
En magisk kraft åt djupet henne drog.
Om Flickans höfter, yr och älskogsvarm,
Den sälla Guden lindade sin arm,
Och djupt i floden ryckte henne ner.
Ej Flickan binder ljufva kransar mer,
Ej smeker kärligt sina hvita lam
Och lätt i ringdans far kring almens stam.
-Erik Johan Stagnelius
En Flicka satt vid middagssolens brand.
Zefiren smekte barmens nakna klot
Och silfvervågen kysste hennes fot.
Så underbart hon var till mods i dag.
Det lilla hjertat slog med ökta slag
Och tåren sakta ur dess öga rann
På kinden ned, som het och eldröd brann.
Men se ur böljan med ett stilla ljud
Af säf bekransad höjer sig en Gud.
Af skum ett bälte kring hans länder går
Och pärlor regna ur hans gröna hår.
Hans växt är ädel och hans panna klar,
Det blixtrar vällust ur hans ögonpar.
Nu talar Guden och hans silfverröst
Med ljufva känslor skakar Flickans bröst.
»Kom, sköna Flicka!» ropar han, »att bo
I mina riken, mina salars ro.
Kör hvarje trånad, som ditt hjerta tär
En salig lisa dig skall gifvas här.
Med vårens blommor länge nog Du lekt
Och ängens lam med fromma händer smekt.
De re’n försvunnit, dina barndomsdar –
Till högre fröjder nu Du mognat har.
Förgäfves skaptes ej din barm så rund,
Förgäfves blomstrar ej din rosenmund,
Är ömheten så läsbar i din blick,
Din kind så röd, så vällustfullt ditt skick.
Ack! månget under jag dig lära skall –
Kom ned till mig i grottor af kristall
Af veka mossor grönskar bädden där
Och sådd med pärlor baldakinen är.
Här skall Du nöjd, vid silfverurnans ljud,
I mina armar slumra in, o Brud!
Af mina kyssar festligt väckas opp
Och herrska purpurklädd bland Nymfers tropp.»
Han teg, och Flickan mot Förförarn log.
En magisk kraft åt djupet henne drog.
Om Flickans höfter, yr och älskogsvarm,
Den sälla Guden lindade sin arm,
Och djupt i floden ryckte henne ner.
Ej Flickan binder ljufva kransar mer,
Ej smeker kärligt sina hvita lam
Och lätt i ringdans far kring almens stam.
-Erik Johan Stagnelius
fredag 7 maj 2010
En bok, ett krus och dig...
En bok, ett krus och dig,
som jag har kär,
till paradis
förvandlas ödemarken -
så mycket paradis som jag begär.
-Omar Khayyam
som jag har kär,
till paradis
förvandlas ödemarken -
så mycket paradis som jag begär.
-Omar Khayyam
torsdag 6 maj 2010
A Drinking Song
Wine comes in at the mouth
And love comes in at the eye;
That’s all we shall know for truth
Before we grow old and die.
I lift the glass to my mouth,
I look at you, and I sigh.
-W. B. Yeats
And love comes in at the eye;
That’s all we shall know for truth
Before we grow old and die.
I lift the glass to my mouth,
I look at you, and I sigh.
-W. B. Yeats
onsdag 5 maj 2010
All the hemispheres
Leave the familiar for a while.
Let your senses and bodies stretch out
Like a welcomed season
Onto the meadows and shores and hills.
Open up to the Roof.
Make a new water-mark on your excitement
And love.
Like a blooming night flower,
Bestow your vital fragrance of happiness
And giving
Upon our intimate assembly.
Change rooms in your mind for a day.
All the hemispheres in existence
Lie beside an equator
In your heart.
Greet Yourself
In your thousand other forms
As you mount the hidden tide and travel
Back home.
All the hemispheres in heaven
Are sitting around a fire
Chatting
While stitching themselves together
Into the Great Circle inside of
You.
-Hafiz
Let your senses and bodies stretch out
Like a welcomed season
Onto the meadows and shores and hills.
Open up to the Roof.
Make a new water-mark on your excitement
And love.
Like a blooming night flower,
Bestow your vital fragrance of happiness
And giving
Upon our intimate assembly.
Change rooms in your mind for a day.
All the hemispheres in existence
Lie beside an equator
In your heart.
Greet Yourself
In your thousand other forms
As you mount the hidden tide and travel
Back home.
All the hemispheres in heaven
Are sitting around a fire
Chatting
While stitching themselves together
Into the Great Circle inside of
You.
-Hafiz
tisdag 4 maj 2010
Vårbräckning
I byarna ha taken
sin mjuka snöpals fällt.
Likt svarta tuvor träden stå
i vita blomsterfält.
Orörlig hänger luften
i fuktigt gult og grått ;
och runtomkring i tystnaden
det droppar tungt och vått.
I känslorna det töar.
Det blir så tyst i dem,
som då det skurades till helg
uti mitt barndomshem.
-Ola Hansson
sin mjuka snöpals fällt.
Likt svarta tuvor träden stå
i vita blomsterfält.
Orörlig hänger luften
i fuktigt gult og grått ;
och runtomkring i tystnaden
det droppar tungt och vått.
I känslorna det töar.
Det blir så tyst i dem,
som då det skurades till helg
uti mitt barndomshem.
-Ola Hansson
måndag 3 maj 2010
I varandets resa
Natten släcker mörka tankar.
Mellan dröm och
verklighet
stakar resan ut sin rutt
och formar
varandet i bilder -
som sluter mina tankar
samman.
Kärlek och åtrå
dansar
lekande i vakuumförpackat
fodral -
som ljuder
munterhet där
den varma sanden
söker frihet mellan
nakna tår
och solen bränner visdom
bland dofterna på
stranden.
Så färdas jag,
alltmedan natten går
sina lugna kliv i ett slags
tillstånd,
att åter tanka kraft
och sörja för
ännu en oskriven
morgondag …
-Göran Hansson
Mellan dröm och
verklighet
stakar resan ut sin rutt
och formar
varandet i bilder -
som sluter mina tankar
samman.
Kärlek och åtrå
dansar
lekande i vakuumförpackat
fodral -
som ljuder
munterhet där
den varma sanden
söker frihet mellan
nakna tår
och solen bränner visdom
bland dofterna på
stranden.
Så färdas jag,
alltmedan natten går
sina lugna kliv i ett slags
tillstånd,
att åter tanka kraft
och sörja för
ännu en oskriven
morgondag …
-Göran Hansson
söndag 2 maj 2010
Gåva
Jag ville ge dig en gåva
jag gett till ingen förut.
Så ger jag dig min ensamhet,
den varar till livets slut.
-Ebba Lindqvist
jag gett till ingen förut.
Så ger jag dig min ensamhet,
den varar till livets slut.
-Ebba Lindqvist
lördag 1 maj 2010
Clearing at dawn
The fields are chill, the sparse rain has stopped;
The colours of Spring teem on every side.
With leaping fish the blue pond is full;
With singing thrushes the green boughs droop.
The flowers of the field have dabbled their powdered cheeks;
The mountain grasses are bent level at the waist.
By the bamboo stream the last fragment of cloud
Blown by the wind slowly scatters away.
-Li Po
The colours of Spring teem on every side.
With leaping fish the blue pond is full;
With singing thrushes the green boughs droop.
The flowers of the field have dabbled their powdered cheeks;
The mountain grasses are bent level at the waist.
By the bamboo stream the last fragment of cloud
Blown by the wind slowly scatters away.
-Li Po
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
