Den långa sommarn

Näckens dotter dyker i vassen,
tyngd av kärleksveckornas brand,
men på murarna tänder krassen
höstligt grant sin löpeldsgirland.

Innan den första askan kommer
och förtager sommarens glöd,
låt oss gå under naken himmel,
stilla blå och dallrande röd.

Låt oss gå som i solens tempel,
klädda i vitt, med stilla steg,
tyst försjunkna i gudens egen
flammande dikt på list och teg.

Innan snart var bokstav av skriften
driver i stormen lösryckt och vill,
låt oss gå där Brinnande kärlek
tryckt i arkets hörn sitt sigill.

Än en försenad turkisk vallmo
lyfter ur svedda blad sitt bloss.
Vi med de långsamt svalnande hjärtan,
än är tid och sommar för oss.

Kom i kvällen! Snårets taverna
bjuder ett sista rus av jasmin.
Här är skumt, men i himlens lunetter
skymta ljus ur kornblå gardin.

Luftens döttrar väva sitt mörka,
vattnets döttrar sitt vita flor.
Eldens döttrar rusta sitt fyrverk
till en högtid, gruvlig och stor.

Böj ditt huvud! Kanske däröver
svävar i nästa minut en egg,
och på svarta tapeter skrivas
tecken som förr på Belsasars vägg.

Innan den långa sommarn lyktar
och dess glans förbrinner som blår,
innan det korta livet flyktar
och dess enda sommar förgår...

-Erik Axel Karlfeldt

Fjällstorm

På dörren famla tunga, grova nävar,
och axlar bända hårt mot kojans knut --
bort, gråa bur, där mänskor lyssna ut
den stora natt då jordens hjärta bävar!

Nu sitta fjällens tystnadsdigra troll
och sjunga mässa mellan skilda toppar,
och molnen störta fram som svarta kroppar
och sopa marken med sin mantelfåll.

Hör öknens röst! Ej dån av upprört vatten
den bär, ej gny och brus av kvalda träd.
Blott dvärgbjörksrisets kvidan strilar späd,
ohjälpligt drunknande, i böljenatten.

Hör ödemarkens omängt äkta röst!
Nu öppnar jorden sina innandömen
och suckar ut den långa ångestdrömmen
från alla tusen år av enslig höst.

Våtögda lappdräng, öka spisens trave
av låga skogars knotigt vridna ved!
Vid offerlågan vill jag sjunka ned
som till en samisk sabbat på min lave.

Nu vill jag gråta, som jag aldrig grät,
all andaktsmättad sorg från unga tider,
ty lidelsernas mörka konung rider
förbi min dörr i naket majestät.

-Erik Axel Karlfeldt

Ungdom

Du dansar, bleka ungdom, sorgset låta
din ukulele och din saxofon.
Du ungdom som jag älskar, jag vill gråta
att se din dans; den slår mig som ett hån.

Det låg en frostnatt på din barndoms ängar,
och glädjens blomster sveddes till sin rot.
Det for en storm igenom tidens strängar,
och än de darra som i skälvosot.

Som lundar fälla och som löven dala
med sakta vingsus på en nattlig flod,
som ljumma ilar sucka mot de svala,
så fläktar hösten, ungdom, i ditt blod.

Men trumman hetsar, rått trumpeten ryter.
Det är som krigets sista kompani
av allt för veka, sviktande rekryter
i ryckig Veitsdans vinglade förbi.

Till offer föddes du, ty det skall vitas
för folks och gudars långa, djupa schism.
Emellan solens upp- och nedgång skall du slitas:
i öster barbari, i väster miljardism.

Vik, dumma spel! Om än på grova sulor,
gå rask och rak, du tidens unge son.
Du nöjs ej längre med de nådesmulor
den rike mannen slänger bort i vrån.

Du tror ej mer, att Gud har skrivit lagen
att många skola träla för de få.
Det faller solsken över arbetsdagen,
om än i jordens schakt dess timmar gå.

Nu lyfter ingen ett heraldiskt vapen
till pråligt skydd för en försutten rätt.
En storm har knäckt de rötta adelskapen,
det är du själv som är din stam och ätt.

Den grav som falskt benämndes fädrens ära
är överbryggad, lik ha fyllt dess gap.
Till jämlikheten, ungdom, har du nära,
men långt till frihet och till broderskap.

Lycksälla ungdom, du är född med vingar,
din smäckra fågelkropp är byggd för skyn.
Du svävar över oss i hökens ringar,
då vi gå kvar som höns och nöt i byn.

Som biet vilar sig på blomsterstänglar,
så skall du rasta i en sydhavspalm,
och du skall kretsa som legendens änglar
kring Betlehem och sjunga julens psalm.

Flyg ut, flyg ut, och tag den i besittning,
din blåa utmark till vårt grå allod.
För allting ont du ärvt du fick ett gott i kvittning,
ty du fick himmelrikets nyckel, mod.

Hör tidens röster, dundrar demagogen.
Ja, hör och lär, men tro ej allt du hör.
Nu bävar jordens grund, nu rämnar himlabågen
för ordens bomber och för skränets kör.

Du plockar kvickt ur röret i kloaken
en vals från Wien och en bombasm från Rom.
All världens missljud svävar över taken
i denna rymd som troddes stum och tom.

Men det är högre ting du vill förnimma,
och du skall känna vad vi alla känt.
Lägg bort din hörlur i en stilla timma
och lyssna till ditt inres instrument.

De dolda källorna, de lådingfriska¹,
du är dem hjärtenära, när du vill.
Igenom årens sus jag hör dem viska,
än ömt, än gäckande: April, april.

Jag är en höstpoet, men tro ej, vårtid,
din tjusta oro är mig fjärn och forn.
Tag mina bruna blad. O vårtid, sång- och sårtid,
sjung i min själ och dallra i mitt horn!

-Erik Axel Karlfeldt