Vän! I förödelsens stund

Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
När i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
Tanken famlar försagd bland skugggestalter och irrbloss,
Hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
Och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
Säg, vem räddar dig då?- Vem är den vänliga ängel,
Som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
Bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
Altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? --
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
Kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: "Bliven!"
Och i vars levande kraft världarna röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

-Erik Johan Stagnelius

Näcken

Kvällens gullmoln fästet kransa.
Älvorna på ängen dansa,
och den bladbekrönta Näcken
gigan rör i silverbäcken.

Liten pilt bland strandens pilar
i violens ånga vilar,
klangen hör från källans vatten,
ropar i den stilla natten:

»Arma gubbe! varför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må liva,
skall Guds barn dock aldrig bliva!

Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
Ljusets Änglar i det höga —
aldrig skådar dem ditt öga.»

Tårar Gubbens anlet skölja,
ned han dyker i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig Näcken
spelar mer i silverbäcken.»

-Erik Johan Stagnelius

Flodguden

I poppelskuggor, tätt vid flodens rand,
En Flicka satt vid middagssolens brand.
Zefiren smekte barmens nakna klot
Och silfvervågen kysste hennes fot.

Så underbart hon var till mods i dag.
Det lilla hjertat slog med ökta slag
Och tåren sakta ur dess öga rann
På kinden ned, som het och eldröd brann.

Men se ur böljan med ett stilla ljud
Af säf bekransad höjer sig en Gud.
Af skum ett bälte kring hans länder går
Och pärlor regna ur hans gröna hår.

Hans växt är ädel och hans panna klar,
Det blixtrar vällust ur hans ögonpar.
Nu talar Guden och hans silfverröst
Med ljufva känslor skakar Flickans bröst.

»Kom, sköna Flicka!» ropar han, »att bo
I mina riken, mina salars ro.
Kör hvarje trånad, som ditt hjerta tär
En salig lisa dig skall gifvas här.

Med vårens blommor länge nog Du lekt
Och ängens lam med fromma händer smekt.
De re’n försvunnit, dina barndomsdar –
Till högre fröjder nu Du mognat har.

Förgäfves skaptes ej din barm så rund,
Förgäfves blomstrar ej din rosenmund,
Är ömheten så läsbar i din blick,
Din kind så röd, så vällustfullt ditt skick.

Ack! månget under jag dig lära skall –
Kom ned till mig i grottor af kristall
Af veka mossor grönskar bädden där
Och sådd med pärlor baldakinen är.

Här skall Du nöjd, vid silfverurnans ljud,
I mina armar slumra in, o Brud!
Af mina kyssar festligt väckas opp
Och herrska purpurklädd bland Nymfers tropp.»

Han teg, och Flickan mot Förförarn log.
En magisk kraft åt djupet henne drog.
Om Flickans höfter, yr och älskogsvarm,
Den sälla Guden lindade sin arm,

Och djupt i floden ryckte henne ner.
Ej Flickan binder ljufva kransar mer,
Ej smeker kärligt sina hvita lam
Och lätt i ringdans far kring almens stam.

-Erik Johan Stagnelius