Näcken

Kvällens gullmoln fästet kransa.
Älvorna på ängen dansa,
och den bladbekrönta Näcken
gigan rör i silverbäcken.

Liten pilt bland strandens pilar
i violens ånga vilar,
klangen hör från källans vatten,
ropar i den stilla natten:

»Arma gubbe! varför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må liva,
skall Guds barn dock aldrig bliva!

Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
Ljusets Änglar i det höga —
aldrig skådar dem ditt öga.»

Tårar Gubbens anlet skölja,
ned han dyker i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig Näcken
spelar mer i silverbäcken.»

-Erik Johan Stagnelius