Det första vårregnet

Som ett nät av svarta spindelvävar
hänga trädens våta grenar.
I den tysta februarinatten
sjunger sakta, klingar, svävar
fram ur däldens snår och stenar
suset av en källas vatten.

I den tysta februarinatten
gråter himlen stilla.

-Vilhelm Ekelund

Ro

Den svåra dagen redan
nu lutar mot sitt fall;
en dunkel sky - där nedan
är himlen klar och kall.

Min själ, var tröst, var stilla,
mitt hjärta, kväv ditt skri!
Hur snart blir allting stilla,
hur snart är allt förbi.

-Vilhelm Ekelund

Det snöar över slätten

Det snöar över slätten
i tyst decembernatt,
i vita vidder skönjer
jag bygd och gårdar matt.

Du sorgsna väg där ute
i mörker, ruvande tätt,
med svängande gråa vindlar
kring vinterödslig slätt,

du är som min trötta tanke
i fjättrande mörker frätt,
du vita väg, du frusna
i vinterödslig slätt. --

Det snöar över slätten
i tyst decembernatt,
ur viddens fjärran skiner
en ensam ruta matt.

-Vilhelm Ekelund

Lunaria

Här tätt vid den yppiga klyftan
flammar din ensamma prakt,
sig hög i skuggan reser
din spensliga ljusa växt.

Din gestalt, så lätt och så kraftig,
aldrig beundrar jag nog,
ett ädelt barn du är
av den blomsterrika dunkla jorden,
dess klara safter välla
i din höga friska kropp
så genomskinliga rena,
där spensligt fri och stolt
i skönhetsbräddad kraft
du över svarta grunden strålar
det levandes symbol.

Så skild från de andra du synes stå,
så främmande och tyst,
och din blick är egen och kall;
men djupet är tungt av längtan.
Ingen ditt lynne liknar.

Men soliga klyftan upptill
är full av den sorlande sommar,
där dallrar törnros, konvolvel glad
och kaprifol i flamma;
de spela i vinden, de vaja mot varann,
de le och sjunga,
och alla blommor äro glada mot varandra,
och alla blommor äro vackra mot varandra.
Ingen dig ser,
ingen märker dig av de andra.
Var har du din vän, du blomma kall?

Eller kanske när allt i slummer sänkts
och djupen blanka darra
och den tysta klyftan fylls
av svart och hemligt sus,
med stjärnorna du talar?

-Vilhelm Ekelund

Den hemliga liljan

Som duggat ned ur majmilt blå,
så ljust och spätt
det första lövet linden klätt;
runt om fontänens glitter
magnolieträden blomma,
men än är marken kall
och än ej vintern all,
och än stå kronor tomma.

Uti min själ, som i ett flor
av ljumma ljusa töcken, bor
en underblomma tyst och skär,
och dunkelt lyfter, blad vid blad,
en lönnlig längtans sakta vind
dess kalk ur källans skymning.

Där över välver blitt och rent
sig i min själ ett tonfullt rum; -
o ljusa röst, mitt skydd, min tröst
och hjälp i hjärtats vånda,
hur fylles all min själ av dig,
hur lyser all min själv av dig, -
sång utan ord, din melodi
all havets sorgsna skönhet tonar.

Du min aldrig hörda,
av ingen levande drömda
melodi, som jag bär
och som jag vill vårda!
Du som ljuder
i mina bästa stunder,
skall jag en gång
få giva dig fram
ren och hel?
Som en brännande snyftan
har du fyllt min själ,
stundom i drömmar,
stundom vaken,
alltför väldig,
alltför stark kanske för mitt hjärta
som sviktat under din flod; -
ack! som en överfylld skål,
högt buren på rädda händer,
bär dig min själ,
o du min käraste!
Du min hemliga lilja -
Du min ofödda melodi!

-Vilhelm Ekelund