En ghasel

Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,
det är så skönt att se, hur livet sjuder
och kastar höga böljor upp mot gallret,
så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.

Det skiftar ljust av asp och al och björk,
där ovanför står branten furumörk,
den friska doften tränger genom gallret.
Och över viken vilket präktigt sken,
i varje droppe är en ädelsten,
se, hur det skimrar härligt genom gallret!

Det vimlar båtar där och ångare
med hornmusik och muntra sångare
och glada människor i tusental,
som draga ut till fest i berg och dal;
jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut
och dricka liv, om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret!

Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
– det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas, krossas gallret.

-Gustaf Fröding

Vid myren

Över myren mörknade kvällens skugga,
tyst och töcknigt och tomt var allt.
Blygrå molnvarv upphörde ej att dugga
silregn, ljudlöst och isigt kallt.

Ingen enslig en eller grönklädd tuva,
ingen kulle, av ljungris klädd,
störde dödens färg, som sig lagt att ruva
på den sumpiga mossans bädd.

Kretsande kring på regntunga vingar irrar
- ensam - svulten - en hök omkring.
Skogen, mörk och stum, ifrån dunklet stirrar
över tomrummets ingenting.

Blott i väster skymtar ännu den matta
sista resten av dagern fram
över klippans kala, av regnet glatta,
aldrig mossöverväxta kam.

Här är stilla vila för trötta tankar,
här kan grämelsen andas fritt,
icke störd av hoppet, som utan ankar
styr, där livsvimlets skum går vitt.

Här kan nedbränd lidelse smärtsamt kyla
heta askan i nattkall vind,
här kan ångern sorgset i skymning skyla
skammens rodnad på avtärd kind.

Här kan sinnet slita det sista bandet,
som vid sorgen och livet band,
här går vägen fram till det skumma landet,
till det eviga intets land.

-Gustaf Fröding

Infruset

Skarp som nordanstormen,
allas kamp mot alla
kyler genom märgen
och gör hjärtan kalla.

Det som lövomrankat
lyste varmt i solen
liknar snart en boning
på en ö vid polen.

Men ännu där inne
milda känslor bygga,
sitta där och sörja,
lutande och skygga.

Stundom de med möda
kylans fjättrar skaka,
vilja ut, men stappla
frysande tillbaka.

Kampens bistra frostvind
isar allt det varma,
alltför kallt är livet
för de veka arma.

Längre lider vintern,
kortare blir dagen,
mörkare blir mörkret,
blekare bli dragen.

Tills de milda känslor
alla ligga döde
i sitt hem vid polen
tigande och öde.

Om en fångstman kommer
vindvräkt över haven,
mötes han av ingen
i den tysta graven.

-Gustaf Fröding

Idealism och realism

Nu är jag led vid tidens skism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism
de klyva våra hjärnor.

Det ljugs när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

-Göstaf Fröding

Atlantis

Guldet fick makt att förtrycka,
rikmännens kast, en förnäm myriad,
stal millionernas lycka,
åt och drack och var glad,
vann sin förfinings
segrar, och nöden
växte med segrarnas rad.

Så efter mäktiga öden
sjönk och förgicks Atlantidernas makt,
folket, som självt gav sig döden,
ligger i gravarna lagt.
Härligt begåvat,
sjunket, förfallet,
sist till sin undergång bragt!

Havet har prytt med koraller
dödsdrömmens stad, där de hänsovne bo.
Solljus likt stjärnskimmer faller
matt över gravarnas ro.
Algernas fibrer
grönskande näten
kring kolonnaderna sno.

En gång, ja en gång för oss ock
slocknandets kommande timme är satt.
En gång, ja en gång på oss ock
faller väl slummer och natt,
vagga väl vågor,
lyser väl solens
sken genom vågorna matt.

Staden, som sorlar från stranden,
står på en grund, som är lera och slam.
En gång går hav över landen,
går över städerna fram.
Över oss sorlar,
över oss gungar
folk av en främmande stam

-Gustaf Fröding

Infruset

Skarp som nordanstormen,
allas kamp mot alla
kyler genom märgen
och gör hjärtan kalla.

Det som lövomrankat
lyste varmt i solen
liknar snart en boning
på en ö vid polen.

Men ännu där inne
milda känslor bygga,
sitta där och sörja,
lutande och skygga.

Stundom de med möda
kylans fjättrar skaka,
vilja ut, men stappla
frysande tillbaka.

Kampens bistra frostvind
isar allt det varma,
alltför kallt är livet
för de veka arma.

Längre lider vintern,
kortare blir dagen,
mörkare blir mörkret,
blekare bli dragen.

Tills de milda känslor
alla ligga döde
i sitt hem vid polen
tigande och öde.

Om en fångstman kommer
vindvräkt över haven,
mötes han av ingen
i den tysta graven.

-Gustaf Fröding