Den hemliga liljan

Som duggat ned ur majmilt blå,
så ljust och spätt
det första lövet linden klätt;
runt om fontänens glitter
magnolieträden blomma,
men än är marken kall
och än ej vintern all,
och än stå kronor tomma.

Uti min själ, som i ett flor
av ljumma ljusa töcken, bor
en underblomma tyst och skär,
och dunkelt lyfter, blad vid blad,
en lönnlig längtans sakta vind
dess kalk ur källans skymning.

Där över välver blitt och rent
sig i min själ ett tonfullt rum; -
o ljusa röst, mitt skydd, min tröst
och hjälp i hjärtats vånda,
hur fylles all min själ av dig,
hur lyser all min själv av dig, -
sång utan ord, din melodi
all havets sorgsna skönhet tonar.

Du min aldrig hörda,
av ingen levande drömda
melodi, som jag bär
och som jag vill vårda!
Du som ljuder
i mina bästa stunder,
skall jag en gång
få giva dig fram
ren och hel?
Som en brännande snyftan
har du fyllt min själ,
stundom i drömmar,
stundom vaken,
alltför väldig,
alltför stark kanske för mitt hjärta
som sviktat under din flod; -
ack! som en överfylld skål,
högt buren på rädda händer,
bär dig min själ,
o du min käraste!
Du min hemliga lilja -
Du min ofödda melodi!

-Vilhelm Ekelund