On the sea

It keeps eternal whisperings around
Desolate shores, and with its mighty swell
Gluts twice ten thousand Caverns, till the spell
Of Hecate leaves them their old shadowy sound.
Often 'tis in such gentle temper found,
That scarcely will the very smallest shell
Be moved for days from where it sometime fell.
When last the winds of Heaven were unbound.
Oh, ye! who have your eyeballs vexed and tired,
Feast them upon the wideness of the Sea;
Oh ye! whose ears are dinned with uproar rude,
Or fed too much with cloying melody---
Sit ye near some old Cavern's Mouth and brood,
Until ye start, as if the sea nymphs quired!

-John Keats

Rain has fallen all the day

Rain has fallen all the day.
O come among the laden trees:
The leaves lie thick upon the way
Of memories.

Staying a little by the way
Of memories shall we depart.
Come, my beloved, where I may
Speak to your heart.

-James Joyce

Confessions

What is he buzzing in my ears?
‘Now that I come to die,
Do I view the world as a vale of tears?’
Ah, reverend sir, not I!

What I viewed there once, what I view again
Where the physic bottles stand
On the table’s edge,―is a suburb lane,
With a wall to my bedside hand.

That land sloped, much as the bottles do,
From a house you could descry
O’er the garden-wall : is the curtain blue
Or green to a healthy eye?

To mine, it serves for the old June weather
Blue above lane and wall;
And that farthest bottle labeled ‘Ether’
Is the house o’ertopping all.

At a terrace, somewhere near the stopper,
There watched for me, one June,
A girl : I know, sir, it’s improper,
My poor mind’s out of tune.

Only, there was a way . . . you crept
Close by the side, to dodge
Eyes in the house, two eyes except :
They styled their house ‘The Lodge.’

What right had a lounger up their lane?
But, by creeping very close,
With the good wall’s help,―their eyes might strain
And stretch themselves to Oes,

Yet never catch her and me together,
As she left the attic, there,
By the rim of the bottle labeled ‘Ether’,
And stole from stair to stair,

And stood by the rose-wreathed gate. Alas,
We loved, sir―used to meet :
How sad and bad and mad it was―
But then, how it was sweet!

-Robert Browning

Vid myren

Över myren mörknade kvällens skugga,
tyst och töcknigt och tomt var allt.
Blygrå molnvarv upphörde ej att dugga
silregn, ljudlöst och isigt kallt.

Ingen enslig en eller grönklädd tuva,
ingen kulle, av ljungris klädd,
störde dödens färg, som sig lagt att ruva
på den sumpiga mossans bädd.

Kretsande kring på regntunga vingar irrar
- ensam - svulten - en hök omkring.
Skogen, mörk och stum, ifrån dunklet stirrar
över tomrummets ingenting.

Blott i väster skymtar ännu den matta
sista resten av dagern fram
över klippans kala, av regnet glatta,
aldrig mossöverväxta kam.

Här är stilla vila för trötta tankar,
här kan grämelsen andas fritt,
icke störd av hoppet, som utan ankar
styr, där livsvimlets skum går vitt.

Här kan nedbränd lidelse smärtsamt kyla
heta askan i nattkall vind,
här kan ångern sorgset i skymning skyla
skammens rodnad på avtärd kind.

Här kan sinnet slita det sista bandet,
som vid sorgen och livet band,
här går vägen fram till det skumma landet,
till det eviga intets land.

-Gustaf Fröding

Inspiration

I WANDERED in the enchanted wood,
And as I wandered there, I sang
A song I never understood,
Though sweet the music rang.

I held a lily white and fair,
Its perfume was a song divine,
A song like moonlight and clear air,
No rose-hued cloud like mine.

Beneath pale moon and wind-winged skies
My lips were dumb as one drew near,
Folded warm wings across my eyes
And whispered in my ear.


He left a flame-flower in my hand,
And bade me sing as heretofore
The song I could not understand;
But I can sing no more.


His secret seals my dumb lips fast,
My lily withered 'neath his wing;
But now I understand at last
The song I used to sing.

-Edith Nesbit

406

I let go the autumn
at the edge of the broad sky,
among the fleeting clouds

-Fujiwara no Tameie

Fjällstorm

På dörren famla tunga, grova nävar,
och axlar bända hårt mot kojans knut --
bort, gråa bur, där mänskor lyssna ut
den stora natt då jordens hjärta bävar!

Nu sitta fjällens tystnadsdigra troll
och sjunga mässa mellan skilda toppar,
och molnen störta fram som svarta kroppar
och sopa marken med sin mantelfåll.

Hör öknens röst! Ej dån av upprört vatten
den bär, ej gny och brus av kvalda träd.
Blott dvärgbjörksrisets kvidan strilar späd,
ohjälpligt drunknande, i böljenatten.

Hör ödemarkens omängt äkta röst!
Nu öppnar jorden sina innandömen
och suckar ut den långa ångestdrömmen
från alla tusen år av enslig höst.

Våtögda lappdräng, öka spisens trave
av låga skogars knotigt vridna ved!
Vid offerlågan vill jag sjunka ned
som till en samisk sabbat på min lave.

Nu vill jag gråta, som jag aldrig grät,
all andaktsmättad sorg från unga tider,
ty lidelsernas mörka konung rider
förbi min dörr i naket majestät.

-Erik Axel Karlfeldt