Höstsång

I

Snart skall vi svepas in i kyla, mörker och dimma;
alltför korta sommar, farväl till din ljusa dag!
Ekande klanglöst mot gårdars sten kan jag redan förnimma
vedträna, hur de faller med olycksbådande slag.

Vintern skall helt invadera min varelse: möda,
hård och påtvingad, bävan, hat, raseri,
och likt det arktiska helvetets sol, som dess röda
frusna block kommer åter mitt hjärta att bli.

Rysande hör jag dem falla, en efter en, dessa klossar.
Aldrig kan hammarslag när man reser schavotter runga
mera dovt; min själ är som tornet murbräckan krossar
långsamt med sina stötar, oförtrutna och tunga.

Slagens entonighet vaggar in mig i dvala; det är
som om i hast man spikade någonstans på en kista.
Men för vem? I går var det sommar. Nu är den här,
hösten. Det gåtfulla ljudet låter som uppbrott, det sista...

II

Din iris dunkla glans av grönt håller jag av
men bittert är mig allt i dag, och varken härden,
vårt rum eller din kärlek, ingenting i världen
går upp för mig mot sol över ett ljusdränkt hav.

Älska mig ändå ömt! Ge mig en moders tröst,
fast jag är elak nu, och otacksam och dyster;
brinn med en flyktig eld, o älskarinna, syster,
såsom en solnedgång eller en praktfull höst!

Kort blir ditt uppdrag! Glupsk och girig väntar döden.
Låt mig med pannan stödd mot dina knän betrakta
den milda höstens guld, se hur den slocknar sakta
medan jag sörjer än den vita sommarglöden.

-Charles Baudelaire